Idag för 2000 år sedan korsfästes alla kvinnor

Om det varit Jesus syster som korsfästs, hade någon brytt sig idag?

  Völvans   helgbetraktelse  

-Nej men Ruth nu minns du fel, det var Jesus som korsfästes! tänker du nog.
Enligt legenden var det ju så.
Men före kristendomen så dyrkade man kvinnan i nordeuropa och på många andra ställen.
Kvinnan var själva symbolen för fruktsamhet.
Fruktsamhet var nödvändigt i det gamla bondesamhället för att man skulle överleva vintern.
Kvinnan hade fri lejd. Det vill säga det var brottsligt att attackera en kvinna om inte hon anföll först. 
Kvinnan hade hand om husets nycklar.
Det var inte bara till skafferiet som de nycklarna gick utan även till hennes egen kammare, ville hon inte så fick mannen snällt vänta utanför.
Det var kvinnan som var den läkekunniga, det var kvinnan som sejdade.
Völvan som spådde om framtiden var lika högt aktad som en popstjärna idag eller en biskop.
Detta Vikingarna slogs för.
För att få behålla sin tro.
Med kristendomens och andra religioners utbredning försvagades kvinnans ställning.
De läkekunniga och sejdkunniga kvinnorna torterades och avrättades på löpande band.
Än i våra dagar utsätts kvinnor för övergrepp i många länder. De flesta i guds namn.
Påskhelgen firades i Norden lång före någon hade hört talas om Jesus någonstans.
Man firade vårdagjämningen.
Man tillbad fruktbarhetsgudarna för god skörd. Det var ju snart dags att så.
Kristendomen lät oss behålla firandet med tvingade på oss ett annat skäl att fira.



-Vi ska äta ägg, dricka öl och snaps i helgen.
Inte för att fira att någon för 2000 år sedan blev avrättad med en barbarisk metod utan för att fira våren och hönan.
För utan hönan, som är typiskt kvinnlig, blev det inga ägg.

Lång omväg till ovän är, fast hans gård vid vägen vore; men till god vän går det genvägar, vore han än fjärran faren.

Lång väg att gå i kylan -Är det värt besväret?

  Völvans   helgbetraktelse 

-Lång omväg till ovän är, fast hans gård vid vägen vore;
men till god vän går det genvägar, vore han än fjärran faren.
En gammal vers ur Havamál. Det som av en del betraktas som en av den gamla trons heliga skrifter.
Det gemensamma för heliga skrifter är väl att i allt religiöst dravel och påhitt kan man hitta ett och annat klokt ord.
Att man inte gärna springer på lätta fötter om man måste gå till sin värsta ovän det är ju lätt att förstå.
Men att vägen till en kär vän aldrig känns speciellt lång även om den är det.
Det är belöningen vid målet som avgör om det ena eller andra är värt besvären.
Julen har varit en fredens tid både under kristen tid och hednisk tid.
I den gamla tron rådde fred ungefär från Lucia till trettondedagen. Då fick ingen komma beväpnad till gille. Jämför med kristna kyrkornas vapenhus vid ingången. Där fick alla lämna ifrån sig sina vapen innan de trädde in.
-Ändå finns det de som väljer att ta till tungans blanka vapen under julefriden.
-Anklagelser, misstänksamheter och inbillade oförrätter.
Allt måste föras till torgs.
-Varför tar Du dig rätten att välja ilskans väg?
-Varför tar Du dig rätten att döma?
-Varför tar Du dig rätten att anse att just Du är bättre människa än någon annan?
-Varför tar Jag mig rätten att välja bort umgänge med Dig?
-Därför att jag vill ha en God Jul.
-Därför att jag anser att Du valt Din väg. Den väg där Du förtärs innifrån av Din egen ilska, avund och hat.
-Då har Du, inte jag, valt bort gemenskapen för Ditt egos tillfredsställelse.