Ett år efter Utøya

Själv föredrar jag en lugn minnesplats före att få en repris på "filmen i huvudet"

NRK och SVT sänder minnesprogram hela dagen. Men vill vi se dem?

22 juli förra året sprängde Anders Breivik Oslo och mördade barn på Utøya. Norge och hela Norden var i chock. Något värre hade inte hänt i Norden sedan 9 April 1940.

För många är minnesprogram ett utmärkt sätt att pytsa ut sina negativa minnen och sina negativa känslor, bit för bit. Känslor blir alltid lättare att hantera när de kommer "en bit bort". Kungliga begravningar har den effekten på många. Den avlidne blir "ställföreträdande avliden" och hjälper till att hantera våra känslor.

För andra blir ett "åretefterprogram en obehaglig påminnelse som tar dem tillbaka i sorgearbetet.

Allt beror på var i sorgearbetet vi befinner oss. Även för åskådaren vid TV:n är en sådan här händelse ett sorgearbete men i olika grad mellan 1 till 100.

Om man utgår från Cullbergs kristeori Cullberg delar in krisen i fyra faser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen

Är man i bearbetningsfasen kan man ha nytta av minnesprogram.

Hur man reagerar är individuellt och alla reaktioner är helt normala. Vill man inte se ska ingen få lov att häckla en för att man gjorde något annat.

SVT/NRK sänder från minneshögtiden från klockan 9.00 och från minneskonserten från klockan 20.00.

Själv kommer jag att välja minneskonserten. Det på morgonen var jag mitt uppe i för ett år sedan och det vill inte jag ha repris på.

Mer att läsa C-uppsats Sorgens olika faser (pdf att ladda hem)