-Åh då sa jag till Kurt....

Stackars Kurt, han slipper aldrig "hönekackel" ens om jag går.
En god och tålmodig lyssnare är han med en och annan överraskning i bakfickan

Ibland saknar jag en äldre vuxen att prata med.
Mina föräldrar är döda sen drygt sju år och mina far och morföräldrar bor på Island och talar visserligen engelska men har lite svårt för nyanserna i språket.
Min isländska är rudimentär; -Halló gaman að hitta þig/Hej trevligt att råkas, -Mig langar til að hafa;/Jag skulle vilja ha en; -Þökk sé mér, vona að við hittumst aftur/Tack för mig, hoppas vi ses igen.
Har Skypat med flera av mina släktingar på Island, men det blir inte riktigt detsamma.
Oftast när man behöver "någon att prata med" vet man väl redan svaren men vill ha dem bekräftade eller helt enkelt lyssna på sina egna tankar och höra så det inte låter alltför befängt när man sägar ut sina tankar.
På OneLove finns Kurt. Precis den morfarstyp jag saknat i alla år.
Tyst är han också, bara lyssnar och kan inte svara. Trodde jag.
Jag la ut texten om vad i Second Life som störde mig den dagen. Jag var nog lite extra trött i första livet annars hade jag nog inte brytt mig om dumheterna.
-Det är så tråkigt att en del ska vara så elaka och bara tråka en så fort man visar sig..
-För att inte tala om de där som nödvändigtvis ska luska ut vem man är i första livet.
-Vad tusan ska de med den uppgiften till? -Jag har redan lämnat ut så mycket jag vill röja.
-Det är ju så här de känner mig, jag vet inte om jag vill känna personen bakom avataren, det är ju som att lära känna en till....
-Här flög jag i taket!
-Kurt svarade mig!
Vi hade en riktigt trevlig konversation sen om lite av varje så syftet var ju uppfyllt. Jag fick prata av mig lite skit.