fredag 26 september 2014

När ljus och mörker väger jämt

De gamle hedrade trädet som gav dem frukt,
djuret som gav dem kött, marken som gav dem säd.
Hedra naturen med att tända ett ljus och sända en tacksam tanke känns rätt
 Valans  helgbetraktelse 
Vi har just passerat dygnet då ljus och mörker väger jämt.
Skuggor blir längre och längre. Trädens löv färgas i en höstsymfoni för att sedan falla till marken,
Hösten bevisar för mig att kretsloppet fungerar.
Blad på buskar och träd färgas först röda gula orange för att sedan falla till marken. Där ligger de ett tag och ger marken ett gyllene täcke innan de plötsligen en dag är borta.
Kretsloppets medhjälpare gör dem till mull och näring till de blad som ska knoppas i april.
Hösten är för mig en tid att ta vara på och vara tacksam. Ta vara på alla de frukter naturen ger oss. Jag vill också vara tacksam för att hösten berättar för mig att det snart är vår igen. Naturen ska bara vila ett tag för att samla kraft till nästa år.
För mig är hösten inte ett slut utan ett löfte om en ny början. Det ger mig ett lugn och en trygghet att vila själv i.
Hur mörkt det än blir omkring oss finns det alltid någon med ett skinande ljus om än långt borta
Jag vill avsluta med en dikt av Edith Södergran; Skogens ljusa dotter.
Var det ej i går
då skogens ljusa dotter firade sitt bröllop
och alla voro glada?
Hon var den lätta fågeln och den ljusa källan,
hon var den hemliga vägen och den skrattande busken,
hon var den druckna och orädda sommarnatten.
Hon var oblyg och skrattade utan måtta,
ty hon var skogens ljusa dotter;
hon hade lånat gökens instrument
och vandrade spelande från sjö till sjö.

När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
fanns ingen olycklig på jorden:
skogens ljusa dotter är fri från längtan,
hon är blond och stillar alla drömmar,
hon är blek och väcker alla begär.
När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
stodo granarna så nöjda på den sandiga kullen
och tallarna så stolta på den stupande branten
och enarna så glada på den soliga sluttningen
och de små blommorna hade alla vita kragar.
Då fällde skogarna sina frön i människornas hjärtan,
de glimmande sjöarna summo i deras ögon
och de vita fjärlarna fladdrade oupphörligen förbi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar