tisdag 11 november 2014

-Min värsta tid är nu!

Det var en gång ett litet knytt som bodde alldeles ensam i ett ensamt hus.
Hon var nog långt mer ensam än han trodde på kvällen när hon tände alla ljus och kröp inunder täcker i sin bädd
-Köp en slips till far!
-Köp en skjorta till far!
-Köp en tårta till far!
-Köp en iPad till far!

-Köp en blomma till far!
-Slips går bort, skjorta går bort, tårta går bort, iPad går bort.
-Kvar blir blomma.
Men han får den inte i handen. Jag sätter den på hans grav på kyrkogården.
Mina föräldrar omkom i en bilolycka på Autobahn en dimmig septembermorgon på Lüneburger Heide för drygt åtta år sedan.
Detta fick konsekvenser för mig långt mer än jag kunde ana.
Det slutade med att jag och John separerade. Lyckligt separerade får man nog säga.
Efter olyckan och begravningen var min prioritet att barnen skulle komma ur det här helskinnade och helsjälade. Eirikur var sex år, Lif fyra och Sunna två år.
Jag fick väl inte tid att bearbeta sorgen riktigt.
Fars och mors dag har gått hyggligt när jag haft barnen hos mig.
Sådan tur hade jag inte på Fars dag i år.
Alldeles för många tankar ploppade upp.
Sökte mig till vad jag trodde var vänligt sinnat sällskap bara för att finna att de var inte vänligt sinnade den dagen.
Det är tydligen min uppgift att hålla humöret uppe i sociala sammanhang men även jag blir trött ibland så nu får ni roa er själva.

1 kommentar: